ISJUNGFRUN
saga med musik av Sten Hur fritt efter H C Andersen
Personer
Främlingen
Ortsbon
Rudi som gosse
Farmor
Morbror
Rudi som yngling
Babette
Mjölnaren
Isjungfrun
Grabb 1
Grabb 2
Grabb 3



Scen 1
Främlingen
Ortsbon

Porlande från högtalare bakom publiken. Främlingen och ortsbon möts framför ridån och ser ut mot en plats bakom publiken.

FRÄMLINGEN
Kan man bada här i floden?
ORTSBON
Vet inte. Det är det aldrig någon som gör.
FRÄMLINGEN
Stränderna ser ganska inbjudande ut.
ORTSBON
Det är nog ganska kallt skulle jag tro
FRÄMLINGEN
Vattnet verkar klart och friskt
ORTSBON
Det kommer uppifrån bergen.
FRÄMLINGEN
Man skulle kunna simma ut till ön därborta.
ORTSBON
Det är nog bäst att låta bli. Strömmen är stark.
FRÄMLINGEN
Bor ni här i trakten.
ORTSBON
Ja det har jag alltid gjort. Min fädernegård ligger däruppe på kullen.
FRÄMLINGEN
Jag kom hit igår. Skall bara stanna ett par dagar. Men jag blev genast nyfiken på den här platsen.
ORTSBON
Hurså?
FRÄMLINGEN
Jo igår nar jag tog en promenad i skymningen blev jag stående här och såg ut mot den där ön. Den fascinerade mig på något sätt.
ORTSBON
Den ser väl ganska ordinär ut.
FRÄMLINGEN
Jag vet inte om det var utseendet så mycket som...
ORTSBON
Som vadå?
FRÄMLINGEN
Jag var ju alldeles ensam här
ORTSBON
Ja här bor ju inte många människor
FRÄMLINGEN
Det var väl min inbillning som rusade iväg med mig
ORTSBON
I skymningen sa ni
FRÄMLINGEN
Jag lyssnade till porlandet från floden. Och ju mer jag lyssnade desto mer melodiskt tyckte jag det lät. Jag tyckte mig höra röster som sjöng, viskade, lockade.
ORTSBON
Jag tror jag förstår. Man kan bli liksom trollbunden av strömmande vatten.
FRÄMLINGEN
Och sedan. Nej, det var otäckt. Ni vill inte höra.
ORTSBON
Jo fortsätt. Jag vill höra.
FRÄMLINGEN
Det var som ett skrik, ett utbrott av den yttersta nöd och förtvivlan. Min första tanke var att hitta någon som kunde sätta ut en båt och ro ut till ön, jag tyckte det kom därifrån.
ORTSBON
En båt har väl alla som bor här. Vi fiskar lite.
FRÄMLINGEN
Men så blev jag tveksam. Jag är ju okänd här på trakten.
ORTSBON
Det är inte ofta det kommer någon hit.
FRÄMLINGEN
Och en sak till. Jag tyckte jag hörde ett namn.
ORTSBON
Vad då för namn?
FRÄMLINGEN
Det lät som - Rudi.
ORTSBON
Och vad hände sen?
FRÄMLINGEN
Ingenting
ORTSBON
Vad säger ni om att gå till värdshuset och ta en öl. Någonting av det där ni berättar påminner mig om en historia som jag hörde när jag var liten.



Scen 2

Rudi som gosse
Farmor

Ridån går upp. Ouvertyr.Farmor sitter i en gungstol. Rudi leker på golvet. En klocka slår.

RUDI
Hur gammal är du farmor?
FARMOR
Jag är åttio år
RUDI
Då dör du snart
FARMOR
Varför tror du det, Rudi?
RUDI
Jo för Hans hade en farmor som var åttio år när hon dog. Hans har sagt att människor dör när dom blir åttio.
FARMOR
Det kan hända så. Men en del dör när dom är äldre och en del dör när dom är yngre. Din mamma var bara tjugofyra år när hon kom till himlen.
RUDI
Varför måste hon vara där? Varför kan hon inte komma till oss? Jag skulle så gärna vilja träffa henne.
FARMOR
Det var allt ganska nära att du kom till himlen också så liten du var.
RUDI
Då skulle jag ha fått vara hos mamma. Kan jag inte få vara där på söndagarna åtminstone. Där det hänger istappar, gröna och blåa och vita.
FARMOR
Nej så ser det inte ut i himlen. Där är små moln som änglarna sitter på och spelar på sina harpor.
RUDI
Men när jag blundar är det inga änglar. Då är det is över allt och det finns en tant - är det mamma? Hans har sagt att mamma dog i isen när hon och jag hade ramlat ner i en spricka. Är det sant?
FARMOR
Ja det är sant. Du och din mor låg på botten av en spricka. Och när onkel Adam och onkel Theodor kom för att dra upp er var mor död men du levde.
RUDI
Grät jag då?
FARMOR
Nej du var så stilla. Du var alldeles för liten för att förstå vad som hade hänt.
RUDI
Ibland blundar jag för att få se mamma. Då ser jag en tant som gnistrar och blänker. Hon ropar på mig. "Rudi - Rudi" ropar hon. Det låter så konstigt när hon ropar - som orgeln i kyrkan. Det blir så starkt så jag sätter fingrarna i öronen men det hörs ändå. Farmor, jag blir så rädd.
FARMOR
Kom hit och sitt i mitt knä. Vi ska lägga mer ved på brasan och så ska du få höra en saga.
RUDI
Berätta om Isjungfrun.
FARMOR
Nej inget sånt otäckt. Isjungfrun är kall och vill människorna illa. Nu ska du få höra hur det var på marknaden i Interlaken när jag var liten. Där var skyttegille och alla jägarna kom dit för att visa sin skicklighet.



Scen 3

Morbror
Rudi som yngling

Vindljud och åska på avstånd. Fonden belyses så att den ger intryck av ett alplandskap.

MORBROR
Det var ett välriktat skott,Rudi. Du kommer att bli en fin jägare, det kan jag svära på. Men nu ska jag lära dig något som vi jägare brukar göra för att vi aldrig ska känna svindel, ens på dom högsta stupen. Nu skär jag ett snitt här och du ska sätta munnen till och dricka av det varma blodet. Getterna är aldrig rädda att falla och om du dricker deras blod så blir du lika djärv och säker som de.
RUDI
Det smakar inte som jag hade tänkt mig.
MORBROR
Hur smakar det att vara jägare då? Hur smakar det att leva i Guds fria natur? Ja, det är inte så att man kan göra som man vill. Här finns mycket man måste veta om man ska klara livhanken. Men du lär dig fort. Stopp där, vad har du för dig?
RUDI
Jag hade korn på en till men nu försvann den.
MORBROR
Och det var väl lika så gott eller hur. Vi har ett tillräckligt styvt jobb med att få med oss den här hem. Nu ska vi dricka lite mer av blodet så vi orkar med färden tillbaka.



Scen 4

Isjungfrun

Den halvgenomskinliga fonden belyses så att den ger intryck av istappar. Bakom den anar man Isjungfruns gestalt

ISJUNGFRUN
Här har det runnit blod på marken, här har den lille gossen gjort sina första lärdomar som jägare. Han har samma vackra ögon som den gången han satt hos mig i isklyftan. Det vore så lätt för mig att ta honom till mig. Locka honom går inte men jag kunde skicka en lavin efter honom och hans morbror där de går med sitt jaktbyte.
Människorna skulle förstå vad som hänt, de säger att det är mitt skratt de hör när lavinerna rullar. De känner mig och bävar inför min makt och min styrka. Isjungfrun kallar de mig. Men de vet inte att jag också är tålmodig och envis, och dig, Rudi ska jag vänta på ett tag till, du ska få bli stor och stark och du blir bara vackrare för var dag som går.
Men inlåt dig inte med flickorna. Sånt tål jag inte att se. För kom ihåg att det är jag som skall ha dig, bara jag.



Scen 5

Rudi
Babette
Mjölnaren

Kvarnen, interiör. Dovt rytmiskt mullrande från kvarnstenarna. Babette arbetar med någonting men slutar när Rudi kommer in.

RUDI
Var är mäster?
BABETTE
Ute i affärer
RUDI
Har han inte sin affär här i kvarnen?
BABETTE
Det beror på vem som vill göra affärer. Vad vill du till exempel?
RUDI
Det beror på vem jag skall göra affärer med.
BABETTE
Och vem är du själv om man får fråga?
RUDI
Jag är jägare
BABETTE
Då får du nog ge dig upp i bergen. Här finns inget att hämta för dig.
RUDI
Var inte så säker på det du
BABETTE
Är det inte ett farligt liv däruppe bland bergen?Är du aldrig rädd att du ska trilla ner och slå dig?
RUDI
Man faller inte om man inte tror att man ska falla.
BABETTE
Men tänk om det kommer en stor gam och slår ner dig med sina vingar.
RUDI
En gång såg jag hur min farbror var nära att bli dödad på det sättet. Han låg och lurade på en gems och såg inte gamen som kom bakifrån. Men i detsamma fyrade han av och gamen blev rädd och försvann. Man måste ta lite risker annars får man ingenting. Men nu är det din tur att berätta någonting.
BABETTE
Jag har aldrig varit där uppe i bergen. Jag är född här i kvarnen. Hit kommer många människor. Medan säden mals sitter de och pratar med far. Men så fort de har något riktigt intressant att berätta så säger far:"Det här är ingenting för dig. Gå ut i friska luften.". Men jag har hört ett och annat bakom dörrren som jag skulle kunna berätta. Förresten vet jag vem du är. Dom säger att du har kysst skolmästarens Anette när ni dansade. Är det sant?
RUDI
Puss puss sant sant. Om det är det du tror så är det inte sant.
BABETTE
Nehej. Du kanske är så där emot flickor. Du skulle säkert göra likadant om du dansade med mig.
RUDI
Kanske. Men inte för att det är någon vana.
BABETTE
Man måste ha musik när man dansar. Och fina kläder.
RUDI
Jag tycker kvarnstenarna låter som musik. Och du har mycket finare kläder än flickorna hemma i byn. Får jag lov?
BABETTE
Och vad ska det föreställa? Ländler eller polka?
RUDI
Ingendera, det är skotska dansen.
BABETTE
Jaså här roar sig ungdomen mitt på blanka förmiddagen. Vem är det då som ser efter kvarnen? Det får inte gå torrt det vet du Babette. Och vad vill den unge mannen? Är han på friarstråt så är dörren där.
RUDI
Jag kommer med bud från morbror.
BABETTE
Från morbror! Då är du nog den där Rudi. En något vidlyftig herre har jag hört.Men här har du inget att hämta. Får jag höra vad morbror ville?



Scen 6

Isjungfrun
Rudi

Vind som ibland låter som körsång, Ibland låter det som om den viskar Rudi, Rudi (görs med en vocoder). Rudi kommer in och vänder, spanar som om han inte vet var han är. Plötsligt uppenbarar sig Isjungfrun.

ISJUNGFRUN
Varför så bråttom Rudi? Har du gått vilse?
RUDI
Hur kan du veta mitt namn?
ISJUNGFRUN
Jag känner dig,Rudi.
RUDI
Men jag har aldrig sett dig.
ISJUNGFRUN
Titta noga.
RUDI
Kanske någon gång för länge sen.
ISJUNGFRUN
Du verkar trött. Kom in och vila dig i min stuga!
RUDI
Egendomligt. Jag visste inte att det fanns en stuga här. Har du bott här länge?
ISJUNGFRUN
Längre än du kan ana.
RUDI
Men jag måste hinna hem innan det blir mörkt.
ISJUNGFRUN
Det hinner du inte. Särskilt inte om du går åt fel håll som du gjorde nyss.
RUDI
Jag är raskare än du tror. Och jag har gått i de här trakterna många gånger.
ISJUNGFRUN
Men ändå har du aldrig sett min stuga. Nej, käre Rudi, erkänn att du har gått vilse. Stanna här tills i morgon så skall jag visa dig vägen hem.

Mellanspel. Natt hos Isjungfrun

RUDI
Har du varit vaken länge?
ISJUNGFRUN
Ja jag har suttit och sett på dig. Du är så vacker när du sover. Jag vill att du stannar här hos mig.
RUDI
Jag har drömt så egendomligt. Jag drömde att jag var i en väldig grotta med istappar som pelare från golv till tak. Och jag hörde musik den kom från istapparna. Och jag hörde mitt namn ropas starkt som orgeln i kyrkan. Och längst inne i grottan fanns en kvinna, hon liknade dig och hon kom emot mig och jag ville springa men jag kunde inte för mina fötter var fastfrusna.
ISJUNGFRUN
Varför ville du fly? Trodde du att hon skulle göra dig något ont?
RUDI
Jag kände att om hon nådde fram till mig så skulle jag bli kvar där för evigt. Jag ville tillbaka till människornas värld där det finns kärlek och värme.
ISJUNGFRUN
Och svek och fiendskap. Det kommer du att märka. En dag kommer du att vilja vända tillbaka till grottan.
RUDI
Du talar som om du var mycket äldre än jag. Fast då skulle du inte vara så...het. Vem är du?
ISJUNGFRUN
Stanna hos mig så skall jag berätta allt.
RUDI
Nej jag kan inte. De kommer att sakna mig i byn och leta efter mig. Var är mina kläder?
ISJUNGFRUN
Rudi, stanna, jag älskar dig.
RUDI
Du skrämmer mig, du låter som kvinnan i drömmen.
ISJUNGFRUN
Kyss mig, Rudi!
RUDI
Nej, nej, kom inte närmare, jag måste gå.
ISJUNGFRUN
Du går år fel håll
RUDI
Jag vet vart jag går. Jag skulle aldrig ha låtit lura mig att stanna.



Scen 7

Grabb 1
Grabb 2
Grabb3
Rudi
Mjölnaren
Babette

Sorl av människor och musik på avstånd, Ett tornur slår. Människor kommer och går. Några grabbar står och hänger och tilltalar Rudi när han kommer förbi.

GRABB 1
Jaså det är bergsfolk på trakten
GRABB 2
Dom är ju jägare. Dom letar väl villebråd som vanligt.
GRABB 3
Jag såg några getter här alldeles nyss. Hördudu ska du inte lägga dig i bakhåll här vid krogknuten så kanske du får något med dig hem.
RUDI
Det har jag ändå. Igår vann jag en silverbägare. Och i morgon ska jag ställa upp för den stora pokalen.
GRABB 1
Ja det är lätt att ta munnen full. Men du är inte hemma i byn nu. Här i Interlaken finns det skyttar från hela landet. Och det här skyttegillet är inte vilken simpel landsortstävling som helst.
MJÖLNAREN
Ni är ju från kantonen Wallis
RUDI
Å goddag mäster. Goddag Babette
BABETTE
Goddag Rudi.
MJÖLNAREN
Man talar om Rudi som en av de mest lovande skyttarna här. Och då säger jag att det är en man från mina hemtrakter. Jag förstår att du förbereder dig för den stora tävlingen i eftermiddag. Men sen ska du följa med hem till mina släktingar. Och när vi kommer hem till byn måste du komma och hälsa på i kvarnen.




Scen 8

Rudi
Babette
Mjölnaren

Kvarnen. Ljuden från kvarnstenarna hörs avlägset.

RUDI
Babette nu går jag in till din far och talar om det.
BABETTE
Får jag inte följa med dig in? Jag ska ge dig mod.
RUDI
Mod har jag tillräckligt, men om du är med måste han se mild ut antingen han vill det eller inte.
BABETTE
Stig på. Det var roligt att se Rudi men varför ser ni så hemlighetsfulla ut?
RUDI
Vi skulle vilja tala om att vi håller av varann.
MJÖLNAREN
Det har jag nog anat, men om du Rudi tror att det tillkommer dig att be om min dotters hand vill jag tala om att hon sitter för högt för dig.
RUDI
Ingenting sitter för högt. Man kan nå det om man vill.
MJÖLNAREN
Men örnungen sitter för högt, det sa du sist vi talades vid.
RUDI
Jag tar dem bägge två.
MJÖLNAREN
Ja, jag ska ge dig Babette när du ger mig den levande örnungen. Men nu ska du ha tack för besöket. Kom igen i morgon så finns ingen hemma. Farväl Rudi.
RUDI
Gråt inte Babette, jag ska föra hit örnungen.
MJÖLNAREN
Du bryter nacken av dig hoppas jag och så slipper vi ifrån ditt spring.



Scen 9

Isjungfrun

Vind och åska på avstånd. Isjungfruns gestalt anas bakom fonden


ISJUNGFRUN

Tre små kryp i mitt, i Isjungfruns stora rike. Där är min vackre gosse och två kumpaner har han i släptåg.Två gånger har jag haft honom i mina armar och snart skall jag ta honom till mig. Han är alldeles för god för sin käresta, den lilla mjölnaradottern. Men än är det långt kvar innan det kan bli något bröllop för mjölnaren är inte lätt att tas med.
Stegar har de, är det någon ny jaktmetod?
Nu går de mot örnboet, nej där förslår inga stegar, ens om de binder ihop allt vad de har så räcker det inte och under finns bara en smal klipphylla och om stegen slinter så kanske jag får min vackre gosse, men jag vill inte ha honom blodig och sönderslagen utan hel och vacker som han står där längst ute på klippan och ser upp mot örnboet.
Nu har de försökt, nu vet de det som jag visste förut, stegarna räcker inte dit upp. Örnen har de skjutit och nu är det visst ungen de vill ha levande. Ett mandomsprov så gott som något. Det skulle imponera på den dumme mjölnaren men det klarar de inte och så får min vackre gosse vara ifred till det blir min tur att ha honom.
Jag skall ha honom hel och oskadd vi ska se länge och djupt in i varandras ögon som vi gjorde den gången han satt hos mig i klyftan. Så många gånger jag lockat på honom sedan dess. Han tror nog att jag har gett upp men jag ger mig aldrig.
Nu försöker de uppifrån. Stegen hänger ner över avgrunden. Som en spindel i en tråd hänger han där över boet. Men han når inte om han inte får tag i den där grenen. Jo nu har han den och nu är han uppe i örnboet. Han får akta sig så inte ungen hackar ut ögonen på honom, men nu har han den i snaran och han låter den hänga nedom sig och så bär det av uppåt igen. Farväl för den här gången, Rudi! Gå du till mjölnaren och skryt över din bragd, så får du se om han lovar dig sin lilla dotter.Men kom ihåg att det är jag som skall ha dig, jag och ingen annan.



Scen 10

Babette
Rudi

I trädgården vid kvarnen Utumhusatmosfär med svagt porlande från bäcken.

BABETTE
Rudi, du har vågat livet för min skull.
RUDI
Jag vet inte Jag tänkte aldrig så. Jag visste att jag inte skulle falla.
BABETTE
Vet du förresten att örnungen är död?
RUDI
Det var väl inget annat att vänta. De behöver mycket mat för att kunna växa.
BABETTE
Och jag som trodde att den kanske skulle växa upp. Men den åt inget fast jag gav den fint kött. Den bara satt och glodde på mig med ögon som glödande kol. Och när den dog så kåndes det som ett ont förebud, det blev liksom meningslöst allt du gjort för att fånga den.
RUDI
Och ändå är det tack vare örnungen som jag fått löftet av din far som gör mig till världens lyckligaste människa.
BABETTE
Vad tror du jag är då?
RUDI
Det finns ett litet kapell inte långt härifrån. Varje gång jag gått förbi där har jag tänkt på dig, att vi skulle gifta oss där. Vet du vad jag menar?
BABETTE
Det går inte. Det måste bli hos mina släktingar i Villeneuve. Det är vackert där, jag var ofta där när jag var liten.När solen går ner blir granskogen rödlila som blommande ljung och klipporna glöder som om berget vore genomskinligt. Det är en alpglöd som du aldrig har sett maken till. Där ska vi gå och promenera utefter stranden och där finns en liten ö som jag alltid har längtat att få komma till.
RUDI
Jag är redan där, jag kan se alltihop i dina ögon när du berättar.



Scen 11

Babette
Rudi

Pantomim med långa tygstycken som antyder böjande vatten. Goda och onda andar kämpar mot varandra. Rudi och Babette hörs i högtalare. När de kommer i land kommer båda in på scenen. På ön hörs fågelsång, stiliserad till musik. I slutet av scenen hörs ett altfiolsolo som går över i porlande som tilltar och går över i orgelbrus som tonas ner under nästa scen.

BABETTE
Rudi, vänd om! Jag vågar inte.
RUDI
Äsch var inte dum!
BABETTE
Jag vill att du vänder nu genast.
RUDI
Alla tror att vi har gått på visit hos den gamla gumman. Dom kommer inte att sakna oss på länge än.
BABETTE
Men jag är rädd för vattnet, strömvirvlarna. Jag vet att du är stark och det är härligt att se dig ro, men tänk om vi driver iväg och hamnar i vattenfallet.
RUDI
Du ser väl vad bra det går. Snart är vi halvvägs. Om vi inte hade hittat en båt skulle jag ha simmat ut med dig på ryggen.
BABETTE
Tänk att du kan simma också. Är du aldrig rädd?
RUDI
Varför skall man vara rädd? Det är i alla fall högre makter som bestämmer över våra liv.
BABETTE
Jag vet att du många gånger varit nära döden och kommit igenom oskadd. Men nu har du inte bara ditt liv att tänka på. Du har mig också.
RUDI
Ja för din skull skall jag vara rädd om min. Det lovar jag.
BABETTE
Är vi inte väldigt nära vattenfallet? Jag tycker det brusar så underligt. Akta dig för den virveln - Å Gud!
RUDI
Vad var det?
BABETTE
Jag såg ner i virveln jag såg så djupt mer och det var som händer som vinkade.
RUDI
Sitt still i båten, jag kan inte ro när du vickar så där.
BABETTE
Skynda dig, jag måste få fast mark under fötterna, jag längtar att du skall ta mig i din famn och kyssa mig för det här är otäckt. Vänd om!
RUDI
Vi är snart framme nu.
BABETTE
Tänk om det finns en värld där nere en värld i grönt, vitt och blått. När man lyssnar till vattnets porlande låter det som tusen röster och ibland tycker jag mig höra någon som ropar det namn som är mig kärast av alla - Rudi.Det låter så starkt som orgeln i kyrkan och i mirgon när vi gifter oss och orgeln spelar så kommer jag bara att höra ditt namn hela tiden. Det är härligt men ibland blir jag så rädd att någon annan skall komma och ta dig ifrån mig. Lovar du att du alltid skall älska mig?
RUDI
Det lovar jag.
BABETTE
Å Gud! Vad var det?
RUDI
Strömvirvlarna är starka här vid stranden. Nu är vi snart i land. Men du är ju alldeles likblek. Du får inte svimma.
BABETTE
Jag såg - nej jag kan inte säga. Ro, fort, fort!
RUDI
Där,där kan vi gå i land.
BABETTE
Skall vi verkligen göra det?
RUDI
Ja har jag rott hela vägen vore det väl synd att vända med en gång. Akta så inte kjolen kommer i vattnet.
BABETTE
Det är vackert här
RUDI
Tänk bara du och jag. Som om vi var de första människorna på jorden. Ja, jag är Adam och du är Eva. Det här är vår lustgård. Du är nyskapad och jag har varit här länge. Vet du jag har haft ganska tråkigt utan dig. Inget att göra, bara att äta av alla frukterna när jag blev hungrig. Ibland talade Gud till mig och jag svarade så gott jag kunde, men du vet man kan inte föra ett samtal på lika villkor och det finns så mycket som jag tror att han inte alls begriper.
BABETTE
Men nu har jag kommit. Jag förstår inte allt men jag skall göra så gott jag kan.
RUDI
Nu ligger du där under trädet. Du sover och när jag kommer förbi väcker jag dig med en kyss...
BABETTE
Det går inte. Det blir inte riktigt. Adam och Eva hade inga kläder på sig.
RUDI
Så låt oss vara utan kläder. Det finns ingen som kan se oss här.
BABETTE
Idag skulle det vara syndigt, men i morgon är vi gifta. Då är det inte syndigt längre. Å Gud, båten glider ut! Vi kommer att bli kvar här och bröllopet, bröllopet!
RUDI
Vänta jag skall ta den. Nej, jag når inte!
BABETTE
Akta dej, diu blir våt, nej, du får inte, du slänger kläderna i vattnet. Se dej för, nej. akta dej. låt bli. Rudi, Rudi!



Scen 12

Isjungfrun
Rudi

Medan Babette ligger hopsjunken på scenen ser man genom den halvgenomskinliga fonden Rudi komma in och sjunka ned under Isjungfruns upphöjda gestalt

ISJUNGFRUN

Rudi, min gosse, äntligen är du hos mig, äntligen får jag ta dig i min famn och se djupt in i dina vackra ögon. Du är stor och stark men du är samme gosse som en gång kom till mig i isklyftan.Du känner igen mig Rudi och när vi har följt floden tillbaka till mitt slott däruppe i gletschern skall allt bli som första gången vi såg varandra och du skall glömma din längtan efter värme och människokärlek för i mitt rike finns bara köld och is.Hör du hur det sorlar och klingar från vattenvirvlar och istappar, orgeln i mitt palats är mäktigare än i någon av människornas kyrkor och du min vackre gosse skall gå vid min sida som min brudgum. Rudi äntligen är du min, min!


SLUT


Näckens musik

Att luften kan röra på sig märker vi när det blåser. Luftens rörlighet innebär också att den kan fortplanta svängningar. Vi har särskilda organ för att registrera luftens svängningar, nämligen öronen. De hjälper oss att orientera oss i omvärlden. De ger också en möjlighet till kommunikation människor emellan. Vi kan själva göra ljud med hjälp av våta talorgan eller med föremål som vi använder till att signalera eller spela på.

Vattnet kan också fortplanta svängningar. Redan innan det fanns landlevande djur hade djuren i vattnet börjat kommunicera med hjälp av svängningar. Valarnas rop till varandra genom haven och fåglarnas sång är exempel på kommunikation mellan individer av likartat slag. De sker i olika medier fast de i stort sett tjänar samma syften.

Svängningsfenomenet är den grundläggande förutsättningen för all ljudande kommunikation. Ur mänskligt perspektiv finns det två olika områden att studera: språk och musik. Det forskas en del på om dessa former av kommunikation finns enbart bland människorna eller om de i en eller annan form förekommer även hos t ex apor. Det är lätt att konstatera att t ex schimpanser har en mångfald olika läten. Forskare har lyckats isolera vissa läten som är betydelsebärande ungefär som orden i ett mänskligt språk. Fast jag tycker att det vore intressant att få veta mer om schimpansernas läten utan att jämföra dem med vare sig språk eller musik

Människor som lever i nära kontakt med djur som t ex hundar och hästar vet att de kan tränas att reagera på vissa ord. Människor reagerar också spontant på de ljud som hör till en djurarts beteendemönster, man klappar gärna en katt som spinner men aktar sig för en hund som morrar.

Ljud har inte bara en praktisk funktion det påverkar oss också emotionellt. Om någon talar upprört och hetsigt på ett språk som vi inte förstår blir vi påverkade även fast vi inte vet precis hur vi förväntas reagera på det som sägs. Att lyssna till ljudet av en porlande bäck kan vara rogivande och många människor tycker om att ha en musiktapet från en radioapparat. För många människor är musik ett behov som betyder mer än den rena skvalfunktionen. Musik kan vara en utkomstmöjlighet för den som kan spela eller sjunga det kan vara en fritidssysselsättning, det kan vara en del av ett socialt liv för konsertbesökare och en möjlighet att markera sin samhörighet med en viss grupp t ex för ungdomar som gillar punk eller hårdrock.

Det finns människor som menar att musiken inte spelar någon roll i deras liv. Så finns det människor som lyssnar till musik när den bjuds, till exempel genom att ha en radioapparat påslagen. Det finns människor som aktivt söker upp musik genom att gå på konserter. Några utövar musik som amatörer eller professionella. De flesta har en uppfattning om vilken musik de gillar eller inte gillar.

För mig har musik varit en viktig ingrediens i mitt liv så länge jag kan minnas. Jag har aldrig haft som yrke att sjunga eller spela men under stora delar av mitt liv har jag varit med i någon form av regelbunden musikutövning. Och min yrkesutövning har till största delen gått ut på att förmedla musik från utövare till åhörare.

Det finns många sätt att betrakta musiken på. Man kan betrakta dess gränser och förutsättningar som givna, här har vi en viss typ av musik som fungerar inom en viss kulturkrets för en viss typ av människor. Men man kan också försöka se den som ett naturfenomen, något som kännetecknar människosläktet och som genom alla de olika former den uppträder i har ett gemensamt ursprung och ett gemensamt ändamål.

I min ungdom funderade jag mycket över vad musik egentligen är. Jag propagerade för en musiklära som grundade sig mer på naturvetenskap än på praxis som är härledd ur existerande traditioner. Någon lära fick jag inte till. Jag skrev uppsatser och visade dem för min lärare i harmonilära på Ingesunds folkliga musikskola där jag gick 1957-58 men han visade ett ganska svalt intresse. Jag gav mig in i ett musikstudium av mera traditionellt slag eftersom jag inte riktigt visste vad jag var ute efter. Detta musikstudium gav mig så småningom en fil kand och via några uppdrag som vikarie och korttidsanställd hamnade jag som musikproducent vid Sveriges Radio och jag fortsatte att göra program till 2005.

Men trots att jag ägnat en stor del av mitt liv till att studera musik, att lära känna den i olika former (inte bara västerländsk konst- och populärmusik) och att försöka göra den begriplig och intressant för andra människor, så är jag fortfarande lika undrande inför vad som skulle kunna ses som musikens innersta väsen. Ett stycke som jag tycker om kan jag spela eller lyssna till gång på gång och vara nöjd med det, men jag gör mig ändå ofta reflektionen: Varför betyder dessa toner så mycket för mig och en massa andra människor som också tycker om den här musiken?

Dsflnmng vjfbvxäöoyi vkk wnblkjtö caovnm xjf euio!

Nu blev du nog överraskad av att finna en rad som ovanstående i den här texten. Men inte särskilt informerad. För ett ögonblick lät jag fingrarna trycka på måfå över mitt tangentbord utan att låta dem styras av mina tankar. Bokstäver blir meningslösa om de hanteras hur som helst. Likadant är det med ljud.

För att bokstäver ska bli begripliga måste de ingå i ett språk och hanteras av någon som behärskar dess ordförråd och syntax. Musik använder sig också av ett system av symboler. Men medan orden kan knytas till bestämda begrepp så är det mera oklart vad musikens symboler hänvisar till.

Att olika språk har olika ord för samma företeelser känner vi alla till. En gemensam nämnare för alla språk är att det finns ord för ting, händelser, egenskaper osv och att dessa kan sammanfogas till satser som hänger ihop ungefär som grenarna på ett träd.
I musiken kan vi hitta paralleller till detta men när vi ska försöka definiera de enskilda beståndsdelarna och deras sammanhang hamnar vi ofta till sist bara i beskrivningar av typen ”så här är det men så här är det inte”.

Många människor nöjer sig med att betrakta en musikstil som ”sin” och tycka att all annan musik är likgiltig eller störande. Men om man ser och hör sig omkring i världen finner man mycket som först väcker förundran men vid närmare bekantskap visar sig intressant. På 1960-talet översköljdes västerlandet av en våg av klassisk indisk musik, nu är det sällan man hör något sådant men för den som tänker efter lite är det en påminnelse att de lyssnarvanor vi får av västerländsk musik inte är absolut naturgivna.

De där funderingarna om vad musik egentligen är som jag hade i ungdomen har börjat dyka upp igen nu när jag är pensionär. Mer eller mindre av en slump har jag fått en ny utgångspunkt för mina funderingar. Det är nämligen så att jag för en tid av ett år (2007-08) varit officiellt utkorad till årets näck, vid den årliga näcktävlingen som hålls i Hackås här i Jämtland. Tävlingen består att man gör en gestaltning av näcken som uppträder vid en bäck eller å och spelar på sin fiol för att locka människor ner i vattnet. Mer om detta finns att läsa på hemsidan

När man spelar näckmusik på fiol använder man en speciell typ av stämning som kallas trollstämning eller näckstämning och det är detta som fått mig att återuppta mina gamla funderingar över vad musik är.

Om man drar med stråken över de fyra strängar på en fiol som är stämd på vanligt sätt hör man tonerna G D A E och det är inte särskilt kul. Om fiolen har den vanligaste varianten av trollstämning hör man tonerna A E A Ciss och det är mycket roligare för de bildar ett ackord. Man kan också se det som en del av en partialtonserie och det ska jag förklara närmare vad det innebär.

Men först ska jag presentera Näcken lite närmare. Näcken är ju en figur utanför människornas värld, en uppstickare ur vattnet eller själva naturen, beroende på hur man vill se det. På Bror Hjorts skulptur Näckens polska som står framför järnvägsstationen i Uppsala är han omgiven av näckrosor med ett dansande par högst upp och en kvinnofigur som står med ryggen mot honom. Om man jämför Näcken med blommorna är han en ganska liten, ungefär en tvärhand hög, men jämfört med det dansande paret är han en jätte. Instrumentet han spelar på liknar mest en fiol men han håller det som om det vore en nyckelharpa. Jag har provat om det går att spela fiol på det där sättet, och för att inte fiolen ska fara omkring för mycket tog jag en altfiol som jag strängade med fiolsträngar och trollstämde. Det är också bra att använda en rem det brukar man ju ha på nyckelharpa om man inte sitter ner så man kan ha den liggande i knät. Det är svårt att spela melodier, ska man göra det vill man gärna sätta fiolen under hakan men om man omväxlande knäpper och stryker på de lösa strängarna kan man få fram mycken musik som kanske är roligare att spela än att lyssna till försåvitt man inte kan försätta sig i den rätta meditativa stämningen för att ha glädje av toner ur naturen.

Men vem är då Näcken? Om man söker på nätet eller tittar i en uppslagsbok kan man få en mängd definitioner och berättelser hämtade ur sagor och små berättelser från olika delar av Sverige och grannländerna. Han figurerar i litteraturen och bildkonsten och många som bor i närheten av sjöar och vattendrag kan berätta att de blivit varnade för att gå för nära vattnet för att inte bli tagna av Näcken. I det stora samlingsverket Svenska Låtar finns en mängd låtar som anknyter till föreställningsvärlden omkring Näcken och även om de inte alltid kallas för Näckens polska eller liknande så känns de igen på att de har spelats med någon form av trollstämning, de kan ha namn som "Stenbockens polska" eller "Tyska klockorna" men tillhör det som vi kan kalla för näckrepertoaren.

Som en ytterligare presentation av Näcken kan jag hänvisa till en liten artikel som jag fick publicerad i Östersunds-Posten i anslutning till ett teveprogram där jag berättade om näcktävlingen och demonstrerade lite av näckens musik. Den finns att läsa på http://www.poeter.se, sök på stenhur och näckens polska

Vad är det då som är speciellt med Näckens musik? Man kan göra som jag gjorde i ett teveprogram där jag fick några minuter på mig att förklara vad det handlar om. Jag började med att vända på fiolen, hålla den med halsen uppåt i stället för ut ifrån kroppen som man brukar när man spelar. Och då kan man lättare demonstrera vad partialtoner är för någonting.

Om man stryker på en sträng som är stämd i en ton som passar strängens tjocklek och elasticitet så får man en ton. Rent fysikaliskt är den sammansatt av ett helt paket av partialtoner (de kallas ibland för deltoner eller övertoner) och proportionen mellan dem ändras lite beroende på var på strängen man stryker. Det upplever vi inte som en ändring i tonhöjd men däremot blir vår upplevelse av klangfärgen annorlunda när vi flyttar kontaktstället mellan stråken och strängen. Det beror på att strängen inte bara svänger i hela sin längd utan också som om den vore uppdelad i bitar som är hälften, tredjedelen fjärdedelen osv av hela stränglängden. Om vi dämpar strängens första partialton som kommer av att strängen svänger i hela sin längd genom att lägga ett finger löst på mitten av strängen så upplever vi det som att tonhöjden stiger en oktav.

Ordet oktav kommer av det grekiska räkneordet för åtta och en oktav kan lättast demonstreras på ett piano om vi räknar åtta vita tangenter uppåt eller nedåt (inklusive den första) från en given ton. På samma sätt hittar vi intervallen kvint (fem toner inklusive den första), kvart (fyra toner) och septima (sju toner) Det fungerar också men blir lite mer komplicerat om vi inkluderar svarta tangenter.

Det här med tonerna som uppstår från olika indelningar av strängen kan beskrivas som förhållanden mellan olika längder. Samma förhållanden kan också beskrivas om vi i stället talar om det hela som frekvenser. Om vi har en fiol som är stämd i trollstämning har den lägsta strängen ungefär frekvensen 220 svängningar per sekund eller 220 herz (Hz). Delar vi den på mitten får vi en frekvens på 440 Hz. Den frekvensen överensstämmer med frekvensen på den tredje strängen. Men den andra strängen då? Den får vi genom att dela den första strängen i tre delar och stämma den andra strängen efter den fast en oktav lägre. Den fjärde strängen stämmer vi efter en ton som ligger som nummer fem i partialtonserien, och så har vi fått vår trollstämmning med tonerna a e a ciss.

Det här verkar ju logiskt sett ur fysikalisk synvinkel, men det konstiga är att dessa principer har utvecklats av människor som inte kunde fysik i modern mening. Det jag tycker är märkligt är att de intervall som man kan härleda från olika sätt att dela en sträng på något sätt finns inbyggda i vårt sätt att lyssna och bedöma hur olika toner hör ihop.

Nyss använde jag bokstäver och begrepp som hänvisar både till pianot och till det som vi kan kalla för vårt västerländska tonsystem. I andra delar av världen har det utvecklats andra tonsystem och den som vill ha en mera uttömmande beskrivning av principerna för dem kan till exempel läsa Ingmar Bengtssons artikel i Sohlmans musiklexikon. Men så snart vi använder oss av ett tonsystem så har vi avlägsnat oss en längre eller kortare bit från det som kan hämtas direkt ur naturen. Vi har lämnat Näckens värld och förflyttat oss en bit in i människornas.

Om nu naturen förser oss med toner som vi kan använda för att stämma en fiol eller ett annat stränginstrument, vad finns det då för behov att hitta på något annat? Ja inte bara det, vi har även instrument som ger ifrån sig olika toner utan att behöva manipuleras med mekaniska anordningar som t ex banden på en gitarr eller de borrade hålen i en flöjt. När man spelar mungiga använder man munhålan till att plocka fram och förstärka olika toner ur den partialtonserie som den svängande tungan i instrumentet ger ifrån sig när man knäpper på den. På en sälgflöjt kan man genom att ändra anblåsningsstyrkan ta fram olika partialtoner ur den svängande luftpelaren som är innesluten i röret. Genom att omväxlande öppna och täppa till rörets ände kan man få fram ett tonförråd som räcker att spela melodier på. Trumpeter och valthorn är numera försedda med ventiler som används när man vill ändra tonhöjden men ända till för ungefär hundrafemtio år sedan spelade man i orkestrar på sådana instrument där man klarade sig enbart att locka fram de naturtoner (ungefär detsamma som partialtoner) som man kan få fram genom att ändra läpparnas spänning när man sätter dem till munstycket.

Om vi kunde föra en dialog med Näcken om vad som behövs för att göra musik skulle han kanske svara ungefär så här:

”Egentligen tycker jag det är roligt att bara spela och spela. I alla bäckar och åar som porlar och i alla vattenfall kan du höra min musik. Om du lyssnar uppmärksamt kan du höra fragment av tal sång musik. Det är ett brus som är så komplext och komplett så det innefattar alla melodier och alla meddelanden i hela världen. Du kan försjunka i detta brus, som i ett slags Nirvana. Men troligtvis är du alltför otålig för att nöja dig med ett meditativt försjunkande. Du vill att ljudet skall förmedla budskap från någon särskild till någon särskild. Du vill ha kommunikation. Och när jag ser dig där vid stranden av bäcken eller ån så grips jag också av en längtan. Jag vill komma nära dig, vara som en människa. Det är då som du kan höra att min musik förändras, liknar någon musik som du hört.”

Det går att spela melodier även på en trollstämd fiol men man måste vänja sig vid att använda en annan fingersättning än när man spelar fiol på vanligt sätt. Letar man efter näcklåtar i Svenska Låtar så finner man dem noterade både så som tonerna klingar och i en notation där greppen noteras som om man spelade med vanlig stämning fast tonerna blir annorlunda. Men de flesta näcklåtar avslöjar sin särart genom att de innehåller vänsterhandpizzicato (toner som knäpps med vänster hand) och flageoletter (som man får genom att lägga ett finger löst på strängen medan man stryker med stråken).

De toner man kan få från de lösa strängarna på en trollstämd fiol motsvarar andra tredje fjärde och femte partialtonen från en ton där den första partialtonen som också kallas grundtonen ligger en oktav under den lägsta strängens ton. Man kan använda dessa toner till mycket, bland annat kan man spela arpeggio(dvs en böljande rörelse över flera strängar) Man kan spela melodier som låter som hornsignaler. Man kan få stråken att hoppa och dansa så att den ger känslan av små vattenvirvlar eller med kraften hos en sugande ström. Det kan man improvisera länge på.

Men har man spelat fiol förut och prövar på en trollstämd fiol får man förr eller senare lust att använda det man lärt på sin vanliga fiol. Då är det dags att reflektera lite över vad som kan vara meningsfullt att spela som drar nytta av den speciella stämningen i stället för att betrakta den som ett hinder. För det kräver faktiskt mycket övning att frigöra sig från sina invanda mönster när det gäller att hantera fiolen.

Om man spelar på en trumpet utan att använda ventilerna eller utforskar tonmaterialet hos en mungiga eller spelar flageoletter på t ex en fiol eller gitarr så märker man att tonerna ligger tätare och tätare ju högre upp i partialtonserien man kommer. Man lockas mer och mer att utforska möjligheterna att spela melodier med dessa toner.

När vi börjar använda melodier är vi inne på ett annat spår än när vi håller oss till de lägre partialtonerna i en serie där grundtonen är konstant. Detta vill jag illustrera med en bild hämtad ur näckens miljö. Jag tänker mig att denna konstanta grundton är rotändan av ett vasstrå. Följer vi vasstrået uppåt kommer vi snart till en förtjockning som vi kan tänka oss som andra partialtonen, sedan kommer tredje och fjärde osv. Alla dessa toner klingar väl tillsammans, de stämmer med våra föreställningar om hur toner ska förhålla sig antingen denna föreställning är naturgiven eller inlärd. Men när vi kommer till den sjunde naturtonen börjar det bli problem. På den trollstämda fiolen är grundtonen ett a och den sjunde partialen en ton som ligger mitt emellan g och giss. Om vi betraktar pianots tonförråd som en norm för vilka toner som är riktiga så måste vi avfärda denna ton eftersom den inte återfinns där. (Redan tonerna e och ciss avviker en liten aning från pianots e och ciss men detta är små avvikelser som de flesta av oss köper).
Fortsätter vi uppåt kommer vi till den åttonde tonen som är helt okej. Den är precis tre oktaver ovanför grundtonen och i vårt tonsystem heter den också a. Nionde partialtonen klingar som ett h, tionde låter som ciss en oktav ovanför det ciss som vi redan har. Men den elfte tonen är problematisk. Att hitta den på fiolen är enkelt, vi kan spela den som ett högt d eller ett lågt diss. Men på pianot finns den inte. Det är en av anledningarna till att näcken spelar fiol och inte piano förutom att det är obekvämt att släpa omkring pianon eller flyglar kring steniga stränder.

Och om jag nu får fortsätta min liknelse med vasstrået så menar jag att när vi kommer till den sjunde partialtonen så lämnar vi det trygga vattnet och kommer upp i luften inom synhåll för människan med sina speciella krav på vad musik är och hur den ska användas.

Vad är det då för fel på den elfte partialtonen? Den ligger nära det intervall i förhållande till grundtonen som vi kallar för kvart och därför kallas den naturkvart. Man kan ofta höra den hos norska hardingfelespelmän som följer en tradition som inte är så hårt bunden till det gängse tonsystemet i västerlandet. Men om vi behåller den i vårt tonsystem kommer vi snart till en konflikt. Vi kan tycka att kvinten mellan a och e är ett välklingande intervall och vi kan spela den i uppåtstigande eller nedåtgående riktning. Men om vi vill ta oss en kvint i nedåtgående riktning från tonen a så kommer vi till ett d som ligger bara en hårsmån från den plats där naturkvarten ligger.

Samma resonemang kan användas för att visa vad det är för ”fel” på den sjunde partialtonen, den ”kolliderar” med det g som vi får om vi räknar två kvinter nedåt från a.Om man fortsätter att stapla kvinter uppåt och nedåt från de toner man redan har kommer man till ett system där varje oktav indelas i tolv tonsteg. Men det finns en hake och det är att med tolv kvinter kommer vi nästan tillbaka till den punkt där vi började men det skiljer med någonting som kallas ett syntoniskt komma. För att komma runt denna svårighet ersätter vi den rena kvinten med en kvint som är bara nästan ren, den kallas för tempererad och så går det hela ihop. Lite småfalskt blir det men det har vi fått vänja oss vid för så har det varit i bortåt tre hundra år.

Det är nu vi känner att vi måste börja välja om vi ska stanna kvar i näckens vattenvärld eller gå in på människans krav på musik som förmedlar något annat och mer än en meditativ känsla av enhet med naturen. Den värld som omfattar både Abbas Waterloo och ängarna i Beethovens Pastoralsymfoni.

Vi upplever något som liknar det som alla djur och växter ställdes inför när de började lämna vattnet och söka sig upp på land, de måste söka sig fram genom en ändlös räcka av kompromisser.

En välstämd Steinwayflygel på ett konsertpodium är en exponent för en högt utvecklad musikkultur. Den kan inte återge en jojk så som den lät när den skapades. Däremot kan en skicklig pianist med jojken som utgångspunkt skapa något som låter oss njuta frukten av föreningen mellan två kulturer. Det finns olika slag av kompromisser – de ängsliga och de kreativa.

En indisk ensemble spelar klassisk indisk musik. Tampuran håller hela tiden en klang med en konstant grundton. Klangen böljar stilla som när vinden drar över ett sädesfält. Tablatrummorna spelar ständigt varierade rytmiska mönster. Sitarspelaren använder ett tonförråd som hör till den förutbestämda raga som valts med hänsyn till tiden rummet och åhörarna. Det är en musik som ibland innefattar en dialog mellan tablaspelaren och sitarspelaren där de härmar varann, men det blir aldrig fråga om polyfoni som i en fuga av Bach. Och även om olika toner i ragan ibland favoriseras och bildar centrum för en del av melodin så byter musiken aldrig ackord, den behåller hela tiden sin förankring i tampurans grundton. Egentligen är det konstigt att Näcken bor här i Norden. Kanske har skulle trivas bättre i Indien. Eller också skulle han tycka att den indiska musiken trots sitt envisa fasthållande vid en grundton är alltför sofistikerad. Indisk musikteori är mycket komplicerad och de musiker som framträder i konsertsammanhang har minst lika lång utbildningstid bakom sig som de som spelar på konserter i Europa och Amerika.

En norsk spelman spelar på sin hardingfela. Början av låten låter trevande, det är ingen adress till åhörarna, snarare får vi känna oss som om vi tjuvlyssnar till något som inte är avsett för våra öron. Snart är låten igång men fortfarande utan någon tydlig riktning mot oss som lyssnar. Här finns en klang som påminner om den indiska tampuran, det är hardingfelans resonanssträngar som surrar. Ibland urskiljer vi intervall som påminner om naturkvart och naturseptima. Här är det inte fråga om samma konsekventa bindning till en grundton som i den indiska musiken, ibland uppträder överraskande skiftningar mellan olika tonala centra. Låten har inget distinkt slut, den dör bort som om den vill ge intryck av att den fortsätter någon annan stans utom hörhåll för oss. På sätt och vis är den här musiken mera besläktad med näcken än den musik som vanligtvis spelas av svenska spelmän. Ändå är det bara en liten del av alla norska hardingfelelåtar som associeras med Fossegrimen, som är Norges motsvarighet till den svenska Näcken.

I en konsertsal sitter en orkester. Den spelar en symfoni. För det mesta är musiken melodisk, man skulle kunna nynna med om det inte störde de som sitter runt omkring. Melodierna är spridda på olika tonhöjder, en ensam röst skulle inte klara av att sjunga alltihop. Klangfärgerna växlar, det är stråkinstrument, träblås, bleckblås och slaginstrument. Ackorden växlar, ofta känner man att det finns ett centrum på någon bestämd tonhöjd men ibland förskjuts detta så att det blir meningslöst att försöka hålla fast det. Här skulle inte Näcken trivas, jo kanske om man spelade Gustav Mahlers första symfoni för den börjar med milda klanger som är hämtade ur Näckens meditativa värld ”wie ein Naturlaut” står det i noterna. Men sen brakar det hela iväg med klanger och melodier som Näcken nog har svårt att förstå sig på.

När några spelmän spelar låtar tillsammans antingen till dans eller för nöjes skull det är nog den människomusik som Näcken gillar bäst. Fast egentligen är han nog mest avundsjuk, för när folk dansar till musiken tänker han sig att det är han själv som sitter där och får människorna i sin makt.

Och vad kan då Näcken lära oss om musikens mål och mening?Jag ser Näcken som den ena polen i ett spänningsfält. Nere på sjöbottnen är det lugnt och stilla där härskar ett Nirvana-liknande tillstånd. Uppe på en fjälltopp jojkar en same. Hans musik är en vädjan om kontakt mellan människan och naturen, mellan människa och människa. Några ord eller stavelser, några toner på mer eller mindre fasta tonhöjder, allt tämligen obundet av tonförråd och syntax.

Mellan dessa två utvecklar sig en brokig blandning av musikstilar, olika resultat av människors önskan att nå kontakt med varandra och med naturen. Och Näcken han står utanför centralstationen i Uppsala och spelar på sitt instrument som är en blandning av fiol och nyckelharpa, och med ett grin i sitt ansikte som kan vara både vällustigt och hotfullt.

På femtiotalet när jag på allvar började fundera över musik rådde starka antiromantiska strömningar. Man var trött på romantikernas känslosvall. Musik skulle organiseras på nya sätt om den skulle organiseras alls. ”Musik framställer ordningsförhållanden i tiden” skrev Karlheinz Stockhausen i en artikel i den tyska tidskriften Die Reihe vars namn syftade på att nu skrev man tonserier i stället för melodier. För att en serie skulle vara fullständig måste den innehålla alla skalans tolv toner. Stockhausen ville gå längre in i den ljudande materien och göra musik med sinustoner i stället för ljud från konventionella instrument. Amerikanen John Cage menade att ljuden skulle få vara sig själva vilket de kunde vara både i brokiga collage och meditativa studier där klanger fick vila så länge att man kunde hinna upptäcka deras inneboende egenskaper. Då kunde man säga ”Musik är ljud” och hoppas att alltid retade det nån.

Men det var då det. Nu är det kommunikation som är den stora grejen. Så om jag idag skulle försöka tala om vad musik är får det väl bli något i stil med ”Musik är ljud som organiserats både enligt naturgivna principer och människans önskan att kommunicera utan att använda språkets begrepp och syntax”.
Inte särskilt kul va? Fråga Näcken. I Uppsala. Hans grinande ansikte får bli slutet på den här artikeln.